bokdialogen

Hej hopp.
Murakami har tydligen släppt en ny bok. Löpning verkar bajstrist men tankarna desto mer intressanta. Den är rykande ny på min "måste-halista".

Läste ju  ut Marisha Pessl för sådär en vecka sedan. Jag tyckte inte om den från början, dock var det nåt som höll mej kvar och det skulle visa sej att det som höll mej kvar var en enkel pusseldeckare med alldeles för mycket fjädrar på sej. Från första början var jag irriterad på hennes brovatto, hennes sätt att skryta i sitt skrivande om att hon minsann var "lärd", och inte var det snyggt gjort heller, utan klumpigt och uppenbart, för det var ju  mest förankrat i hänvisningar till böcker och författare och inte i språket. En bok får gärna vara för mycket om den vill, mustig, brokadig eller  allt va de nu kallas men det kan ju inte vara den enda insatsen i en roman. Alltså man kan ju titta på glasyren på en tårta väldigt länge men till slut tröttnar man, vill dyka in i tårtans lager liksom. Pessl är mest bara frostig, rosa glasyr.

Pessl försöker även ha en viss humorisktisk ton boken genom och det är den som river hårdast på min själ, för humorn i Fördjupade studier i katastroffysik är aldrig rolig, går överstyr till förakt som binds till Blue på ett valhänt sätt. Ett överlägset raljanteri utan dess like och är detta det enda sättet Pessl kunde beskriva Aristokraternas självpåtagna överlägsenhet? Mycket illa. Inte en person i persongallerier går förbi utan en nedlåtande beskrivning och det är så överväldigande att det står mej upp i halsen. Den här boken är enbart raljanteri och fotnötter och när Pessl, ska ta och beskriva riktiga känslor, som förälskelse, sorg, övergivenhet etc. (vilket hon försöker sej på typ två-tre gånger i en bok på runt femhundra sidor) så går hon bet och skyndar snabbt tillbaka in i sitt nedlåtande raljanteri som ska vara Blue. Aldrig nånsin bränns det i den här romanen, på något sätt.

Idag ges Scenario X ut. Det är Gertrud Hellbrands andra roman efter den fantastiska debuten Vinthunden. Även Scenario X är fantastisk och jag har här den stora äran att presentera en intervju jag gjort med Gertrud. Den försökte jag sälja in till tidningar men utan napp. Om intresse finns kan intevjun fördjupas och utvecklas.


Hej Gertrud! Grattis till utgivningen av din andra roman. Jag leker lite sportkommentator och frågar, hur känns det?
Det känns bra.

En återkommande ångest bland debutförfattare är svårigheterna att skriva en andraroman. Fick du kämpa med Scenario X eller kom den till dig naturligt? Hur gick din arbetsprocess tillväga?

Du har även nämnt att det varit viktigt för dig att inte skriva ut handlingar och styra allt för din läsare. Scenario X är dock mindre fragmentarisk än Vinthunden. Och Scenario X känns mer skriven utifrån än inifrån. Var det något du gjorde medvetet?
Jag var nog tvungen att skriva mig bort från tilltalet i Vinthunden, och från själva positionen. Vinthunden berättas inifrån en ung kvinna som blottar sina innersta smärtor och sina mest förbjudna begär. Kanske var det just hennes utsatta läge som framkallade det fragmentariska berättandet. När jag skrev Scenario X ville jag prova att skriva mer traditionellt, även om resultatet har blivit ett slags short cuts-stil. Huvudpersonen i Vinthunden var som sagt utsatt, men hon hade trots allt den exklusiva jag-berättarens makt över berättelsen. Utifrånberättandet eller det polyfona berättandet i Scenario X har kanske kommit till som ett sätt att distansera mig från personerna och låta dem stå övergivna inför såväl berättaren som läsaren.

I en intervju nämnde du att omslaget av till Vinthunden av Francis Bacon ”Study of a dog” var viktig för dig, även om den inte var kommersiellt säljande. Är omslaget till Scenario X av Ladislav Kosa lika utvalt?
Det var faktiskt tvärtom så att jag den här gången ville lämna hela omslagsbiten till en formgivare. Jag hade själv inga särskilda idéer. Sedan blev jag förtjust när jag såg Kosas förslag. Det var lite som att få en läsning av texten presenterad i bild och färg.

Jag tänkte stundtals på Hanekes Funny Games när jag läste Scenario X, den alienerade, klaustrofobiska obehagliga känslan som infinner sej. Jag är nyfiken på dina influenser.
Det är förstås svårt att ringa in sina egna influenser. Jag har ofta lätt att relatera till Hanekes filmer, till hans temperament. Framför allt filmatiseringen av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan gjorde ett starkt och bestående intryck på mig. Men jag skulle kunna slingra mig och säga att till exempel Tomas Tranströmer betytt mycket mer. Jag influeras mycket av saker som jag hittar på nätet och av sådant som människor berättar. Grundidén till Scenario X föddes för flera år sedan under ett samtal med en vän som också utforskar sexualitet i sin konst.

Kändisskap och skönhetsideal är något återkommande i Scenario X. Det skulle vara lätt att läsa ut en slags kommentar till dagens utseendefixerade kändiskultur med hur folk kan förnedra sej själv för att synas och hur skönhet efter gängse ideal hyllas oavsett vad man åstadkommit. Var det nåt du tänkte medvetet på när du skrev?
När jag skriver är det snarare så att situationer och personer uppenbarar och vecklar ut sig lite som de vill. Texten genererar själv sina ramar. Snarare än att jag från början har ett uttänkt budskap, upplever jag att världen, bruset där ute, talar genom mig utan att jag riktigt kontrollerar det. Jag tror att det är omöjligt att skriva utan att få något sagt om sin samtid.

När jag läser dig återkommer mina tankar ständigt till kroppen. Du beskriver kroppsspråk väldigt träffande i Scenario X och du har nämnt i en intervju att just kroppsspråk kan påvisa maktstrukturer. I Vinthunden finns en uppenbar längtan efter en slags könlöshet. I Scenario X finns obehaget över kroppen som inte är stark eller skön. Kroppen som ett fängelse kanske?
Ja, kanske. I Vinthunden var maktbalansen oavhängig fysisk skönhet. Där handlade den mest om könstillhörighet. I den strängt darwinistiska skräckvision som Scenario X är finns tvärtom inget värre än att befinna sig i fel kropp.

I dina böcker är det även återkommande att du vrider och vänder på temat offer och förövare. I Vinthunden är det lätt att se huvudpersonen som offer men samtidigt är hon en förövare. I en intervju efter din debut nämnde du att huvudpersonen i slutändan tar makt över sin egen kropp genom att utsätta den för aggression. I Scenario X ser jag samma tema fast från ett annat perspektiv. Linjen mellan offer och förövare är skiftande. Jag finner det fascinerande.
Det är sant att jag upplever huvudpersonens masochistiska beteende i Vinthunden som ett slags uppror, och på samma sätt upplever jag Erika Kohuts i Jelineks roman och Hanekes film som nämnts tidigare. Det finns absolut en radikal sprängkraft i att inte bara underkasta sig, utan att underkasta sig för mycket. Ett sådant handlande kan tydliggöra och parodiera den ”naturliga” ordningen. Man skulle kunna betrakta masochism som ett utslag av narcissism. Flera av scenerna i Scenario X är uppbyggda så att man kanske förstår en situation på ett sätt, och så visar det sig att maktförhållandena inte riktigt ser ut som man först trodde. Att medvetet iscensätta sin egen maktlöshet – det rymmer en spännande motsättning.

När jag läser dina böcker skapas hos mig en abstrakt bild av (symboliska) djur som rör sej i skuggorna, strax utanför ens synvinkel. Djur återkommer också ofta hos dig, dels som offer för mänsklig grymhet men även som en längtan. En längtan efter/behov av det primitiva?
Ja, kanske det! Kanske en längtan efter den totala grymheten, den totala orättvisan bortom civilisationen, den som naturen representerar. Allt slutar där. Eftersom hon är utrustad med ett rättsmedvetande, är naturen oacceptabel för människan. Därför måste vi förneka eller disneyfiera den. Jag har alltid haft lätt att identifiera mig med djur. Det är ofta outhärdligt.

Slutligen. Du skriver ofta om det som skulle kunna kallas samhällets skuggsidor. Är skuggorna mer intressanta än det upplysta?
Det finns inga skuggor och inget som är upplyst. Allt är skuggor och dagrar. Allt rör på sig. Så upplever jag verkligheten. En litterär text däremot kan se ut lite hur som helst. Jag tror helt enkelt att det kommer an på författarens temperament. Och på läsarens. När jag skriver tänker jag bara på mig själv och jag hade, trots allt, rätt så roligt när jag skrev Scenario X.

Efter flera tips har jag till slut börjat med Marisha Pessl. Med viss bävan, som alltid när nån roman hyllas och haussas så. Samtidigt har jag av nån outgrundlig anledning fått en känsla av att Pessl är beräknande i sitt skrivande (det här är helt utan grunder, merely just a feeling lads). Och visst, såhär i början är hon flåsigt ivrig att vara knepig, intellektuell och annorlunda. Det känns minst sagt lite ansträngt. Och alla som om/att/när hon svänger sej med efter typ var tredje mening är ett överflöde jag tycker är rätt jobbigt. Men samtidigt, nåt håller mej kvar i romanen och jag hoppas att Pessl lyckas smula sönder mina tvivel, även fast jag, ja, tvivlar, och överraskar både min hjärna och mitt hjärta. Det skulle jag tycka om. (För övrigt tänker jag på den strålande Den siste samurajen av Helen Dewitt när jag läser Pessl och hittills står Pessl helt klart i Dewitts skugga.)

Nåt hon dock redan vunnit mark hos mej med är sina illustrationer. De är fantastiska.

Jag gillar Adrian Tomines serier. Jag tycker om de verkligheter han presenterar för mej. Jag tror på dem, alla dess triviala smådetaljer som han i all sin självklara enkelhet tecknar upp för mej. Och det är ju inte det lättaste. Att så till synes lätt berätta om vardagens gång. Jag tycker även om hans tecknarstil. Den är enkel och talande och väldigt Tomine liksom.

I den här serieromanen handlar det om Ben. Han är en amerikansk japan som är trött på uppfylla klyschan om att vara en american-asian. Som jag förstått har Tomine (som själv har asiatiska rötter) fått mycket skäll för att han skulle vara rasistisk mot asiater i Shortcomings men den kritiken tycker jag cyklar på vingliga hjul. Ben är en rätt osympatisk jobbig jävel i Shortcoming, som dessutom har en viss thing för vita brudar, men det är ju det som är en del av seriens charm och drivkraft. Jag antar att man utläst rasism i Bens lätt nervärderande kommentarer mot asiater men att från det dra det till att Tomine är rasist är väl att hoppa väl långt. Däremot ser jag en slags utbrytarlust i Shortcomings, om än en rätt slö sådan, att undkomma klyschan av sej själv som amerikan-asiat (eller som rasminoritet) och det kan man ju förstå.
Shortcomings är underhållande, man läser på ett kick, blir irriterad på gnälliga och cyniska Ben och egentligen händer inte så mycket men som i de bästa slice-of-lifeserier händer livet och det är ju inte lite det inte.

Det här är en fantastisk bok. Låt oss fastslå det redan så här på en gång.
Det handlar om kinesiska Zhuang som skickas till London från den kinesiska landsbygden av sin familj för att lära sej engelska. Genom språket som Zhuang kämpar sej genom får man klarsynta inblickar i skilnaderna mellan västerländsk kontra österländsk kultur. Sannerligen intressant och insiktsfullt gjort av Guo. Mycket skickligt gjort. Samtidigt är det en sådan rolig bok, jag skrattar högt flera gånger (inte så vanligt) när jag läser den här boken, samtidigt som den är vädigt rörande (som när Zhuang första gången hör Bette Midlers Hero och tycker det är världens vackraste låt och att alla måste gråta till den), det finns en delikat ömhet mellan raderna jag inte kan värja mej mot. Men det är även en frasigt vacker kärleksroman. Om hur man krigar för kärleken hur ont det än gör, hur olikheter obönhörligen sliter itu. Det är enkelt, det är simpelt och banalt och så fruktansvärt vackert att jag inte kan hejda tårarna (rätt så vanligt).

Hela boken är skriven på ett taskigt språk, som på accent, kanske lite irriterande i början men en del av bokens charm och efter ett tag märker man det inte. Zhuangs fattiga språk blir mitt fattiga språk. På samma sätt blir Zhuang omedelbart min, jag är med henne hela tiden, även fast hon ibland har, för en som är uppväxt i rika västerlandet, konstiga uppfattningar. Men man förstår. Det är nog en av bokens största kvaliteter, man förstår helt plötsligt varför, kulturers spår och märkning av en person. Zhuang i sin vilsenhet är en perfekt ambassadör för Kina och hur dess syn på livet, familj, stat och land.
Zhuang är även en perfekt ambassadör för kärlekens uppslukande. Hon blir störtkär helt enkelt. Hon är vilsen, ensam och galet kär.

Vackra jävla bok. Dej ska jag äga helt klart. Jag älskar dej ju.

Nu när jag var hos mina föräldrars sommarstuga glömde jag att ta med en extrabok så när den fantastiska Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande var slut (att sitta på altan under svagt ljus en svart sensommarnatt, dricka rödvin och röka medans man läser ett mästervek till bok, DET är njutning det!) fick jag panik. Man kan inte vara på landet utan att ha nåt att läsa, så mamma och pappa tog ut mej till närmsta galleria och där valde jag en pocketbok. Urvalet var povert och när jag dämde upp Kicki och Lasse pådisken vart jag både chockad och förfärad över hur jävla dyr en pocketbok är. Sjuttiofyra kronor, SJUTTIOFYRA KRONOR! WTF!!!11

Jag köper aldrig nya pockets. Jag har svårt för formatet, det är för litet. Jag föredrar häftade böcker om man inte ska ha inbundna och dem köper jag alltid på adlibris för runt hundralappen. En pocket för nästan samma pris, det är hemult för mej. Jag tänker nada och aldrig nånsin köpa en pocket för sådant pris.
Samma pocket jag köpte för 74 spänn finns på adlibris för 39 kronor. Jag börjar verkligen inse hur överflödigt bokhandlar är för mej. De säljer nästintill enbart bestsellers, deckare och kokböcker typ. Priserna är smärtsamma för en som lever runt existensminimum. Jag älskar tanken att smyga runt i bokhandlar som luktar gott och kolla böcker, bli sugna på författare man aldrig hört talas om. Men utöver antikvariat finns det fan inget alls för mej att hämta hos bokhandlar typ Akademibokhandeln eller Bokia. Där finns ju bara Stieg Larsson och Jamie Oliver. Och dyra pockets.

Jag gillar polulärkultur. Och jag gillar när man skriver essäsistiskt om populärkultur som fenomen så jag borde ju fullkomligt älska Chuck Klostermans Sex, droger och kalaspuffar. Och visst, han är galet kunnig inom populärkulturen, sådär New Yorkigt Woody Allen-nerdig som han så gärna beskriver sej själv. Han får mej att skratta några gånger och essäen om Star Wars och Reality Bites gick jag verkligen igång på. Den här boken är verkligen värd att läsa (speciellt för sjuttiotalsiter) men jag vet ine riktigt vad jag ska skriva om den. Nåt tar emot när jag läst typ halva boken och det är att jag inser att jag inte tycker om honom. Den person som dyker upp där mellan raderna. En slags självdistans så hårt självmedven att den förvandlas till självgodhet. Och det borde egentligen inte ha med saken att göras men då han skriver utifrån sej själv i dessa essäer är det som en vagel i mitt vackra öga. Så det är utan sorg jag slog ihop Klosterman och skickade tillbaka honom där han kom från (Stadsbiblioteket).

Men som sagt. Läsvärd är han. Lite för coolt anti-cool sådär ni vet för mej. Där ironin tagit trettioåtta varv runt sin egen axel.
(Och vad är det där med att hela tiden tala om för läsaren att det den läser är ytligt. Vi vet. Lägg ner.)

Ni vet, man har ju sådana här gulity pleasure-program på TV man slötittar på ibland, med fördel när man är bakis. För mej är det tex Top Model, Vänner och sånt. Jag har även en guilty pleasure författare (eller två som det ju är) som jag gärna läser men skäms lite sådär fånigt över. Det är Nicci French. De (Nicci Gerrard och Sean French) skriver lättillgängligt, beskrivande och enkelt. Det handlar ofta om omedvetet (såklart) vackra tjejer mitt i nåt farligt passionsdrama eller så inlindat i thrillerform. Jag minns knappt nån bok efter jag läst dem men läser dem, det gör jag gärna och så även deras senaste bok som heter Until it´s over. Jag retar mej som vanligt på innehållet, på de smått idiotiska handlingarna men forsar vidare över sidorna tills den är slut. Det här är verkligen lättsam underhållning, och inget fel i det. Precis vad man behöver ibland och att få en att lätta från sitt eget vardagsliv utan att behöva skruva igång hjärnsystemet (precis som när man tittar på hur Tyra diktatoriskt visar med hela handen hur man är när man är en toppmodell), det är Nicci French världsbäst på. Och jag inser, ni vet, jag har ju vart på jakt efter bra chicklit, vilket verkar omöjligt, enbart för att bevisa att alla genrer kan vara bra, att detta är just det. En kvalitativt bra skriven chicklit i thrillerform.

Jag har upptäckt en väldigt rolig sak. Min läslusta är tillbaka. Till den skriker jag hurra, trumpetar trumpeter och har parad med fjädrar och glitter. Det är en lättnad, en stenig bumling som lättar från mitt hjärta. Har spenderat senaste tiden på bibliotek och laddat upp med massor jag ska läsa plus att jag köpr mer än jag har råd med från adlibris. Men det är smällar man får ta. Pengar är ändå bara pappersbitar medans böcker ju också egentligen bara är pappersbitar men med dyrbarare innehåll.

Just nu håller jag på med Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo och den är väldigt rolig. Samtidigt rörande och intressant med kulturkrockar som synliggörs genom språket. Men mer om den sen.

Det här är mest ett inlägg om glädjen att läsa. Dansadansadansa.

Apropå Stephen King (ja eller Richard Bachman i det här fallet) så läste jag ju ut hans Förbannelse för några veckor sedan. Stephen King-fan är jag. Det känns hemma på nåt sätt och jag kan underhållas även av hans sämre böcker av just detta skäl. Men Förbannelse, ja en vart jag bara så förbannat irriterad på. Den kändes så juvenil. Mystiska zigenare, förbannelser, evighetsgamla gubbar och överjordiskt vackra mörka kvinnor (som liksom alltid råkar blotta benen, King är värsta ben-besatt när det kommer till kvinnor, har ni märkt det?). Åsså bara råkade feta självgoda advokaten vara bästis med värsta gangsta-italienaren? Nä. Det håller ingenstans. Det är mer som att läsa en manlig fantasi om att vara hårdare än hårdast (Ginnelli) än att läsa än skräckroman. Fram med monstrena från andra dimensioner, jättespindlarna och övernaturliga män i hattar, då håller det och jag älskar Kingen igen.

Skulle kanske läst Förbannelse i dess engelska originaltext där all romani är lösryckta svenska meningar. För att citera Följeslagarna: "Läser man Thinner på engelska uppstår en del humoristiska inslag för oss svenskar. Det språk som zigenarna pratar (romani) är i själva verket väldigt märkliga svenska fraser. ”Ta mig inte till mormor!” utbrister någon helt plötsligt. Var kommer dessa fraser ifrån? Jo, den svenska översättningen av The Shining. King måste alltså ha bläddrat i Varsel och plockat det som han tycke såg bra ut." Skitkul ju.


Bild från här.

Läser på bokhora att Joe Hill är Stephens Kings unge. Det var nyheter för mej. Fast efter att ha googlat fram en bild på snubben känns det rätt självklart. Självklart är också att han har en bit upp till farsgubben. Så här tyckte jag om hans Heart-Shaped Box.

Läste ut Sex av Sara Villius för ett tag sedan. Vad kan jag säga förutom att den inte sa mej nåt. Inte en molekyl rörde sej inom mej när jag tog mej igenom hennes stilistiskt luftiga boksidor. Ibland blir jag bara så fett less på svensk kortprosa där det finaste är att lämna saker därhän. Typ ibland blir det fantastiskt men mer ofta blir det en slö stilistik där författaren inte yppar nåt och där jobbet ligger hos läsaren. Jag är gärna medarbetare när jag läser men jag pallar inte dra hela lasset. Det irriterar mej. Det känns oroligt (jag vägrar använda nya trendordet ängsligt som så gärna används om svenska fenomen) och fegt. Som man tar genvägar och kallar det för finkultur.

Jag tycker det är roligt, hur upprörda alla blev när det uppdagades att James Frey med sin Tusen små bitar  var ren och skär lögn. Att det inte var självbiografiskt. Oprah, USAs gud, som hyllat boken i sin lilla bokklubb vart onådigt upprörd och nu ser jag att hans svenska förlag dragit tillbaka kontraktet.

Alltså, jag tycker det här är så lustigt då det ju var så självklart att han ljög, kunde man läsa så såg man ju det liksom. Han skrev ju en machofilm med sej själv som musklig antihjälte med scenario behandlingshem. Plus ingrdienser som blek, mager, destruktiv flicka som såklart  är vacker, godhjärtad och heter Lily och en livsfarlig maffiaboss som bara älskar vår muskliga antihjälte. Hallå liksom. Och det är ju inte första gången en författare så att säga fortsätter fiktionen utanför pärmarna. Och det funkar ju, sopan säljer ju fortfarande. Så varför så upprörda? För att de gick på det. De svalde varje idiotiskt ord och känner sej heldumma såhär efteråt då rehabbade skötebarnet de så ömt vaggade  vid sitt bröst visade sej vara ett vanligt ordinärt barn.
För det tricket borde man ju faktiskt tycka om karln.

Å varför bor man där man bor och inte där man vill?
Det här hade varit så roligt att besöka.

Och festivaler drömmer man om. Fast inte Roskilde, Arvika eller Hultsfred utan Hay on Wire.
När, och inte om, jag blir rik ska jag åka på den.